Gustavslundsvägen

Lördagen den tredje september har vi:

- kavlat upp ärmarna igen.

- och faktiskt tagit på oss snickarbyxorna. I alla fall Peter. Jag kör på lyxfrutajts. Ska jag vara ärlig så vet jag inte var jag har mina snickarbyxor. Vi har som sagt inte riktigt fått ordning på förvaringen ännu.

Peter skulle hjälpa styrelseordföranden med att bygga nya förråd i källaren. Först skulle han bara hjälpa mig att lokalisera oljan till köksbänken som fanns någonstans i vårt förråd. Jag hade bestämt mig för att olja in köksbänken som jag talat om så länge. Den skriker av törst.

När vi hittat oljan - skulle vi bara få upp dunken.



Jag försökte. Gick bet. Korken ville inte upp.



Peter försökte först med handkraft. Gick bet. Då tog han till ett tillhygge. En skruvmejsel.



Och han försökte.



Och försökte.



Okej då. Till slut fick han upp den där rackarns dunken och jag kunde börja pensla ut oljan.



Efter att jag oljat in den lät jag oljan ligga och dra i en timme innan jag gnuggade in resterna med en trasa. Volá. Resultatet. En mycket gladare bänkskiva (bänkskiveägare). Hej då torra bänkskiva.



Samtidigt reglade Peter upp väggarna till ett av de nya förråden i källaren.
- Tänk om vi kunde göra klart i vår lägenhet, säger jag.
Då drömmer Peter sig bort och säger:
- Tänk om vi skulle köpa lägenheten under oss och göra om den precis likandant som vi gjorde med vår. Nu vet vi ju hur vi ska göra.
Men.
- Tänk om vi först kunde få göra klart i vår nuvarande lägenhet, säger jag.
Så håller vi på.

Men plötsligt faller andan på. Som i lördags. Bänkskivan blev trots allt inoljad och förrådet blev trots allt nästan färdigbyggt. (En annan styrelsemedlem skulle ta vid där Peter slutade. Jag var ner i förrådet i kväll och kan tillägga - det har han inte.)