Back on track
Lördagen den tredje september har vi:
- kavlat upp ärmarna igen.
- och faktiskt tagit på oss snickarbyxorna. I alla fall Peter. Jag kör på lyxfrutajts. Ska jag vara ärlig så vet jag inte var jag har mina snickarbyxor. Vi har som sagt inte riktigt fått ordning på förvaringen ännu.
Peter skulle hjälpa styrelseordföranden med att bygga nya förråd i källaren. Först skulle han bara hjälpa mig att lokalisera oljan till köksbänken som fanns någonstans i vårt förråd. Jag hade bestämt mig för att olja in köksbänken som jag talat om så länge. Den skriker av törst.
När vi hittat oljan - skulle vi bara få upp dunken.
Jag försökte. Gick bet. Korken ville inte upp.
Peter försökte först med handkraft. Gick bet. Då tog han till ett tillhygge. En skruvmejsel.
Och han försökte.
Och försökte.
Okej då. Till slut fick han upp den där rackarns dunken och jag kunde börja pensla ut oljan.
Efter att jag oljat in den lät jag oljan ligga och dra i en timme innan jag gnuggade in resterna med en trasa. Volá. Resultatet. En mycket gladare bänkskiva (bänkskiveägare). Hej då torra bänkskiva.
Samtidigt reglade Peter upp väggarna till ett av de nya förråden i källaren.
- Tänk om vi kunde göra klart i vår lägenhet, säger jag.
Då drömmer Peter sig bort och säger:
- Tänk om vi skulle köpa lägenheten under oss och göra om den precis likandant som vi gjorde med vår. Nu vet vi ju hur vi ska göra.
Men.
- Tänk om vi först kunde få göra klart i vår nuvarande lägenhet, säger jag.
Så håller vi på.
Men plötsligt faller andan på. Som i lördags. Bänkskivan blev trots allt inoljad och förrådet blev trots allt nästan färdigbyggt. (En annan styrelsemedlem skulle ta vid där Peter slutade. Jag var ner i förrådet i kväll och kan tillägga - det har han inte.)
- kavlat upp ärmarna igen.
- och faktiskt tagit på oss snickarbyxorna. I alla fall Peter. Jag kör på lyxfrutajts. Ska jag vara ärlig så vet jag inte var jag har mina snickarbyxor. Vi har som sagt inte riktigt fått ordning på förvaringen ännu.
Peter skulle hjälpa styrelseordföranden med att bygga nya förråd i källaren. Först skulle han bara hjälpa mig att lokalisera oljan till köksbänken som fanns någonstans i vårt förråd. Jag hade bestämt mig för att olja in köksbänken som jag talat om så länge. Den skriker av törst.
När vi hittat oljan - skulle vi bara få upp dunken.
Jag försökte. Gick bet. Korken ville inte upp.
Peter försökte först med handkraft. Gick bet. Då tog han till ett tillhygge. En skruvmejsel.
Och han försökte.
Och försökte.
Okej då. Till slut fick han upp den där rackarns dunken och jag kunde börja pensla ut oljan.
Efter att jag oljat in den lät jag oljan ligga och dra i en timme innan jag gnuggade in resterna med en trasa. Volá. Resultatet. En mycket gladare bänkskiva (bänkskiveägare). Hej då torra bänkskiva.
Samtidigt reglade Peter upp väggarna till ett av de nya förråden i källaren.
- Tänk om vi kunde göra klart i vår lägenhet, säger jag.
Då drömmer Peter sig bort och säger:
- Tänk om vi skulle köpa lägenheten under oss och göra om den precis likandant som vi gjorde med vår. Nu vet vi ju hur vi ska göra.
Men.
- Tänk om vi först kunde få göra klart i vår nuvarande lägenhet, säger jag.
Så håller vi på.
Men plötsligt faller andan på. Som i lördags. Bänkskivan blev trots allt inoljad och förrådet blev trots allt nästan färdigbyggt. (En annan styrelsemedlem skulle ta vid där Peter slutade. Jag var ner i förrådet i kväll och kan tillägga - det har han inte.)
I en kokong
2,5 vecka.
Så lång tid tog det att få upp byggställningarna.
Och så här såg det ut ett par dagar efter att sista inlägget om byggställningsbyggnadet. Sen var det faktiskt vår tur att väckas på morgonen av buller när byggställningarna skulle fästas i fasaden. Vi bor som sagt på tredje våningen i hörnet mot skogen.
- Vad är det som låter, sa jag trumpet till Peter när jag öppnade dörren från sovrummet och såg honom sitta i soffan.
- Väckte de dig?
- Ja, jag trodde de var inne i lägenheten och borrade.
En morgon kom de faktiskt in, byggarbetarna. Då var jag vaken och påklädd. Tur. Eller, egentligen var jag inte påklädd helt och hållet, men hann rycka åt mig kläderna och göra mig anständig på toaletten innan de kom inom räckhåll. Tur.
De tog bort det gamla elementet under fönstret. Där ska det ju bli en balkong vet ni. Sen satte de upp ett nytt element till höger om fönstret.
I början av veckan var byggställningarna uppe runt hela vårt hus - och inplastat. Lyckligtvis har plasten inte hittat sig till baksidan ännu. Eller, när jag tänker efter. De kanske inte kommer att plasta på baksidan då den inte vätter mot någon väg. Time will tell.
Så lång tid tog det att få upp byggställningarna.
Och så här såg det ut ett par dagar efter att sista inlägget om byggställningsbyggnadet. Sen var det faktiskt vår tur att väckas på morgonen av buller när byggställningarna skulle fästas i fasaden. Vi bor som sagt på tredje våningen i hörnet mot skogen.
- Vad är det som låter, sa jag trumpet till Peter när jag öppnade dörren från sovrummet och såg honom sitta i soffan.
- Väckte de dig?
- Ja, jag trodde de var inne i lägenheten och borrade.
En morgon kom de faktiskt in, byggarbetarna. Då var jag vaken och påklädd. Tur. Eller, egentligen var jag inte påklädd helt och hållet, men hann rycka åt mig kläderna och göra mig anständig på toaletten innan de kom inom räckhåll. Tur.
De tog bort det gamla elementet under fönstret. Där ska det ju bli en balkong vet ni. Sen satte de upp ett nytt element till höger om fönstret.
I början av veckan var byggställningarna uppe runt hela vårt hus - och inplastat. Lyckligtvis har plasten inte hittat sig till baksidan ännu. Eller, när jag tänker efter. De kanske inte kommer att plasta på baksidan då den inte vätter mot någon väg. Time will tell.
