Gustavslundsvägen

Vi har skaffat gran. Precis som jag skrev sist att vi skulle göra. Det blev ingen belgian blue-gran ala ädelgran eller så. Nej, det blev en riktig Svensson-gran som man hittar i skogen. En sådan som barrar. Processen gick snabbt:

- Den har tar vi, sa Peter och tog första bästa gran.
- Men, försäljaren sa ju att vi ska titta runt här, lyfta och titta, sa jag.
- Den här blir bra, sa Peter
- Den är lite gles, sa jag.
Peter tog då ett steg framåt och tog tag i en ny gran.
- Jaha, den här då?, sa Peter.
- Nej, den ser ut som barbapappa, sa jag.
- Då tar vi den första, sa Peter.

Så höll vi på. Vi valde den första och den blev riktigt bra. Tänk, vi har vår första gran. Det är för övrigt min första riktigt levande gran. Hemma hos mamma i Skellefteå har vi alltid haft plastgran. Hon uppgraderade sig något efter några år till en tyggran.



Direkt vi kom hem satte vi granen i julgransfoten. Jag gav den en vatten-cocktail med lite socker. Granar tycker tydligen om det.



Trodde jag. Efter två tre dagar hade den fortfarande inte druckit det jag serverat.
- Sågade ni av ett snitt på stammen, frågade Peters pappa.
- Nej, ska man göra det, frågade vi.

Det låter ju logiskt i efterhand. Sen var det bara att invänta barret. Det kom dagen efter.

När granen bott hos oss i en vecka så dammsög jag upp en massa barr från julgransmattan och sträckte ner handen i foten. Den var torr. Granen har druckit trots allt. Det är vi som har svält den.

Granen har nu stått två veckor innan jul och två efter. Den har barrat men det mesta sitter kvar. Så länge som vi inte rör vid den. Vi ska ha besök över imorgon - sen får den barra bäst den vill för julen ska dansas ut. Även om inte Peter gillar att dansa på beställning.